Grattis Cornelius - 1 vecka!

Han är världens "goaste 1 veckling"!

Så alltså för en vecka sen kom vår lilla gosegris. Förlossningen gick bra och jag kan nog nu påstå att den psykiska stressen både under graviditeten och efter förlossningen är mycket värre än förlossningen i sig. Dessutom var förlossningsavdelningen i Västerås helt underbara.

Frågorna har varit många, åsikterna ännu fler fast det har inte flygit omkring en massa svar någonstans tyvärr, det mesta har vi med liten smula av åsikter blandat med instinkter och förnuft hittat svar på själva. Det mesta har relativt enkla svar, fast i panikens hetta är det inte alltid så lätt att hitta dem.

Dagarna efter vi kom hem var det stressigaste jag någonsin varit med om, så här i efterhand skulle jag nog bett både barnmorskor och familj fara och flänga. Fast vissa besökare var ganska lugnande och roliga att ha (nu ska inte ni andra ta illa vid er för det :P).

En av de roliga besöken var förstås Cornelius storebror, även om jag önskat att det bara varit vi familjen första gången med honom, nu var allt så stressigt så man fick aldrig riktigt tid att sätta sig ner och få storebror att känna sig som det han faktiskt är, den viktigaste av alla besöken. Den enda viktiga t.o.m. Nästa gång vi ses kräver jag iallafall att det blir bara vi, tror det kan vara viktigt för storebror att känna att han hör till lika mycket och också är en del av vår familj och det är inget man kan göra med andra runt omkring.

Det andra lugnande besöket var faktiskt min fars, tror det var första gången jag slappnade av under hela helgen och efter det gick allting åt rätt håll, det kommer några bumpar här och där men det är väl naturligt, livet förändrades över en natt, allting är nytt, man är knappast expert på en dag, svårast av allt är väl att acceptera att allt går inte alltid som man tänkt, att man bara är människa, förlåta sig själv för misstag och tro på sig själv i föräldrarollen, låta sig läras med tiden.

Jag kan inte tänka mig någonsin ha gjort det här utan min man, bättre stöd kunde jag inte fått, han har funnits där vid sömnlösa nätter, hormonella utfall och idiotiska barnmorskor. Han är det nästbästa som finns, japp nästbästa för så klart är Cornelius det allra bästa.

En saker är iallafall alldeles säkert, man vet inte hur stark kärlek kan vara förrän den dagen man håller i sitt barn.

/CW

ps. och en rolig notering, både min man och jag fick någon minuts roande mellan några väldigt jobbiga värkar på förlossningen när Lena Philipssons Det gör ont spelades på radion :D